frustrations

Ibland är det inte mycket som ska till för att man ska bli irriterad. Det kan räcka med en gest eller ett litet ord som egentligen inta är så värst farligt.
Vår största dotter har för vana att duscha varje dag. Det anser sambon är onödigt eftersom hon ändå inte gör något som skulle göra att hon blev smutsig. Till saken hör att vi betalar för varmvattnet, och det är inte billigt.
Hon har hållt på så i flera år och sambon har tjatat och gnällt på henne lika länge vilket gör att det blir en dålig stämning varje gång hon säger att hon ska duscha.
Jag har snackat med sambon om detta och vid ett tillfälle komk vi överrens om att eftersom det inte hjälpte att tjata på henne så skulle vi för husfridesn skull inte säga något alls. Tyvärr verkar det som om han tvunget måaste ha något att beklaga sig för och är det inte hennes duschande så är det alltid något annat.
Jag har en dotter som inte bor hemma utan hon har en egen lägenhet sen några år tillbaks. Hon brukar ganska ofta komma hem till oss och dricka kaffe. Ibland frågar hon om hon kan ta en macka och naturligtvis så får hon det.
Sambon brukar komma med dumma kommentarer till henne när hon är här. "köp gärna med dig kaffebönor", " har du ingen egen mat hemma", "sluta festa på helgerna så behöver du inte komma hit och snylta" mm.
Både hon och jag tar illa vid oss av dessa kommentarer och det blir sura miner från hennes håll som sen går ut över mig. Hon beklagar sig till mig och jag mår dåligt av det. Sambon är inte hennes pappa men hon har bott med oss båda i flera år innan hon flyttade till eget. Han behandlar både henne och dem andra barnen på ett väldigt ohyfsat sätt. Han slänger ur sig dumma kommentarer som sårar dem och det gör att jag mår dåligt för dem kommer till mig och gnäller på att han är taskig.
Jag har pratat med honom om detta ett antal gånger men det verkar som om det försvinner från hans medvetande efter ett tag och han börjar med sina dumma saker igen.
ibland undrar jag om det inte vore bättre för både mig och barnen om vi flyttade isär. kanske skulle han uppskatta dem mer om han inte hade dem så nära hela tiden?
Jag vet att jag hade klarat mig utan honom men jag kan ju inte hitta någonstans att bo och jag kan inte säga åt honom att flytta heller för det är hans kompis som äger huset vi bor i.
Sen hade jag inte klarat av alla utgifterna för boendekostnaden själv. Något socialbidrag vill jag inte ha. Inte i denna kommunen. Dem är inte riktigt kloka här ju. Dem hade ändå tvingat mig att flytta för min boendekostnad är för syr för deras normer. Dem tror att man kan hitta ett tillräckligt stort boende till en vuxen, 2 tonårstjejer, 1 10 årog tjej och en 4 årig kille, med en hyra och tillräckligt med plats, för ca 6000:-/mån. Vilket århundrade lever dem i?